Jag fick inte tag på killen på Naturstensbolaget idag, han svarade inte i telefon, men jag provade skicka ett mail istället, får hoppas jag får svar på det. Det hade varit så skönt att få ut stenen!

 

Det finns en liten barngrav på kyrkogården som jag alltid tänker på när jag går förbi. Det är en ensam liten sten, inga blommor, inga ljus, ingenting. Jag har sådan lust att sätta dit ett litet ljus, för att visa att jag tänker på det lilla barnet som ligger där, men jag vågar inte. Egentligen vet jag inte varför jag inte vågar,  själv blir jag bara glad om jag ser att någon tänt ljus hos Alfred, men det här lilla barnets föräldrar kanske tar illa upp. Jag blir bara så ledsen när ingen är där och rår om graven. Jag tror säkert att dessa föräldrar älskar och saknar sitt barn, de kanske bara inte har något behov att gå dit, men jag blir ändå ledsen. Det ser så ensamt och sorgset ut, med en grav som ingen sköter om. Självklart är det så med alla gravar som ser tomma ut, men särskilt när det är ett litet barn som ligger där.

 

Kanske är det för att jag själv är så rädd för att Alfreds grav ska bli så, när inte jag längre finns här för att sköta om den. Vi tog aldrig en familjegrav, vi var väl i sån chock just då att vi inte tänkte så, men det ångrar jag nu. Jag är så otroligt rädd för att Alfred ska bli bortglömd sen och att andra ska titta på hans grav och tänka att ingen bryr sig. Om jag också ligger där kanske det finns fler som bryr sig om den. 

 

Den lilla grav jag hur som helst tänker på är inte så gammal att det inte skulle finnas närstående i livet, men kanske är det så att de sörjer sitt barn på andra sätt. Jag blir dock så sorgsen eftersom graven ser så bortglömd ut, det gör mig ledsen helt enkelt. Kanske ska jag våga mig dit och tända ett ljus någon dag.