Jag träffade en annan mamma på kyrkogården idag. Alfred har två ungdomar som ligger intill honom. Den ena, en kille som var 24 år tror jag, ligger bredvid honom och dog någon dag efter Alfred. Den andra, en tjugoårig tjej, ligger bakom honom och dog för två år sedan, ganska exakt tror jag, och det var hennes mamma jag träffade idag. Vi pratade inte så mycket mer än att hon frågade om det var mitt barn och att det är hemskt att vi ska behöva sitta här med våra barn. Ja, det är fruktansvärt sa jag, i brist på bättre ord.

För visst är det fruktansvärt, men ändå inte. Fruktansvärt är inte tillräckligt för att beskriva vad det är, det finns det helt enkelt inget ord för. Det finns mycket i världen som är fruktansvärt, att förlora ett barn är det inte. Det är värre.


Alfred fick för övrigt lite fler presenter idag i väntan på stenen. En igelkott, en skylt, två fjärilar och en liten sko på en pinne. Hans mormor har varit dit och satt mer rosor och kusin O:s mamma har varit dit med en katt som ska skrämma bort hararna. Det börjar bli fullt där nu, men jag hoppas de ringer innan de placerar ut stenen så vi hinner flytta på grejerna.