Det var en diskussion på vårt forum återigen. En helt harmlös tanke som spårade ur på grund av att någon inte riktigt tänkte till innan de skrev (eller var medveten om vad det var för forum de befann sig på). Det ledde till en diskussion om vilken sorg som var värst, denne någon menade att dennes sorg var värst eftersom h*n fått ta med sitt barn hem och lära känna det, vår sorg var därmed inte värd mycket i dennes ögon.

Jag la mig aldrig i diskussionen, jag gick ut från forumet igen. Inte för att jag tar åt mig, jag vet att jag har rätt till min sorg och jag ser ingen anledning till att jämföra. Men jag blev ändå ledsen, ledsen för att forumet är till för att ge stöd åt varandra och inte för att hacka ner på någon annan eller förringa deras sorg. Jag blev ledsen för alla nya mammor och pappor i gruppen, som kanske inte kommit lika långt i sin sorg och som kanske börjar ifrågasätta sig själva och vad de känner. Jag blev ledsen för att det faktiskt finns folk, som trots vad de gått igenom och den outgrundliga sorg vi alla känner, ändå känner ett behov att hävda sig framför andra och visa att det man själv känner är värst. Varför undrar jag? Vi har alla förlorat barn, räcker inte det?