Jaa, hörni. Livet rullar på och dagarna går i en faslig takt. Jag har inte riktigt bestämt mig för om det är positivt eller negativt ännu. Jag vet inte, men jag är en människa som tycker om att ha mycket att göra. Jag är inte van att inte göra något alls, sitta hemma och rulla tummarna är inte min grej. Och speciellt inte nu, nu behöver jag ha saker att göra för att orka med livet. Jag är inte orolig för mig själv, men jag förstår om andra kan vara det. Att arbeta som lärare är vad jag vill göra och jag trivs jättebra just nu. Självklart hade jag hellre varit hemma och varit föräldraledig, jag tror inte att någon tror något annat. Nu blev inte livet som planerat eller som vi önskat, det enda vi kan göra att göra det bästa av den situation som blev och som är nu. Och just nu tror jag att det bästa för mig är att arbeta. Jag är så otroligt glad att jag fick den här chansen, även om jag hellre varit utan den, om ni förstår vad jag menar. Livet är som det är och vi kan inte sluta leva för att livet inte blev som det skulle. Vi måste leva vidare för vår sons skull, vår fina Alfreds, och vi måste helt enkelt försöka göra livet så bra det kan bli, trots allt. Om inte annat, så för att vår son inte ska ha levt förgäves (även om hans död alltid kommer vara förgäves i mina ögon).