Så nu är jag tillbaka, hyfsat pigg och frisk med nya tag.

 

Det var verkligen jobbigt att motivera sig att gå och jobba igår, när jag varit hemma i en vecka. Inte för att jag inte gillar mitt jobb, det är fantastiskt roligt nästan varje dag. Men jag känner att motivationen börjar tryta lite. Det kanske är så när man vet att man inte ska vara kvar så länge till, att man ska sluta.

 

Sedan vill jag ju att tiden går fort så denna bebis kommer ut snart, helst typ nu, fast i tidigast i slutet på april. Alltså  vi kan hoppa fram till Alfreds ettårsdag och sen skippar vi hela mars och nästan hela april, eller när det nu blir jag får kejsarsnitt. Så poff är det dags för bebis.Skulle inte det vara bra? Jag har aldrig gillat mars särskilt mycket i alla fall...

 

Men tänk att det redan är februari, vart tog januari vägen? Det var jul och sen helt plötsligt var det februari. Inte för att jag ska klaga, men det gick så himla fort. Tänk att jag redan är nere på tvåsiffrigt. 98 dagar till bf i dag, det är ju inte mycket alls egentligen, men samtidigt en evighet. 20 februari ska vi träffa läkaren igen och få en till kik på bebis. P har inte kunnat följa med på något ultraljud, men då ska han med, så han också får en tjuvkik. Förhppningsvis kan jag få något besked om kejsarsnitt då. Kanske inte exakt datum, men på ett ungefär i alla fall. Jag siktade in mig på 14 dagar före, det tyckte jag vore lämpligt, men det är ju 1 maj så det sket sig. Jag tror knappast att någon gör ett planerat ks då. Sedan hörde jag att operationsdagar i Gällivare är på tisdagar och torsdagar, så 2 maj då? Vet i och för sig inte om det gäller för kejsarsnitt och jag tror inte att de kommer bevilja så tidigt. Snarare skulle jag gissa på typ 7 maj. Så det är väl dit jag siktar nu, även om jag tycker det är alldeles för sent.