Kikar in en sväng medan lillan ligger och vilar i min famn. Tack så jättemycket för alla gratulationer!

 

Eila har nu hunnit bli över en vecka gammal, helt fantastiskt vad tiden går fort! Vi försöker komma in i någon form av rutin här hemma, men det är svårt. Eila gör lite som hon vill och vi följer bara efter. Av någon anledning har jag fått en kvällspigg dotter, så det är ingen tvekan om vem som är hennes pappa i alla fall, själv är jag slut klockan 22 normalt, men det är då denna lilla tös sätter igång.  Från 22 och framåt, ibland till midnatt, ibland till tre-fyra på morgonen. Men det är väl bara att hänga på och hoppas att hon snart inser att det är natt och tid för att sova. På dagarna är hon så lugn och snäll och sover mest, med pauser för att äta. 

 

Vi hade besök av BVC idag och hon har gått upp 180g sen vi kom hem från BB i onsdags. Nu är hon över sin födelsevikt och väger 2810g. Jag var lite orolig att hon inte fick i sig tillräckligt och har försökt få i henne ersättning, men det verkar ju inte vara någon fara.

 

Vi är inne i bebisbubblan just nu, i alla fall jag och Eila. P har börjat jobba idag, han var inte så sugen och är rätt slut stackarn, han är inte utvilad om han inte får 12 timmars sömn. Och det kan vi ju konstatera att han kan glömma. Som egen företagare får man ibland bita ihop och ta sig till jobbet. 

 

Det är mycket blandade känslor just nu förstås. Stor lycka över lilla Eila, men samtidigt sorg över allt vi aldrig fick uppleva med Alfred. Allt sånt blir ännu mer påtagligt nu och jag undrar ännu mer vem han skulle ha varit. Skulle han ha varit som lillasyster eller helt annorlunda. Det är viktigt att komma ihåg att de är och skulle ha varit två helt olika personligheter, men  jag undrar så, vem hade han varit? Ångest har jag också över att jag inte varit till graven på två veckor. Bara det blir bättre väder ska jag ta ut Eila på en promenad i vagnen och hälsa på hos storebror. Han ska också veta att han inte är bortglömd.