Jag tänker hela tiden att jag ska skriva ett inlägg, men det blir aldrig av. Antingen är Eila vaken eller så är jag för trött. Trött ja, Eila har de senaste tre nätterna sovit ungefär en timme åt gången, ätit en timme och sen sovit en timme till. Det är betungande både psykiskt och fysiskt med en liten, men jag skulle inte byta bort det någonsin.

Sömnen tär på en visst, men värst är ändå alla tankar på Alfred. Vi älskar lillasyster och skulle aldrig byta bort henne mot någon och inte heller Alfred, men som P sa häromdagen och som jag bara vägrar tänka på, hade inte Alfred dött så hade vi inte haft Eila. Det är sant, men det går inte att tänka så. Vi älskar båda våra barn lika mycket. Livet blev som det blev och inte som vi önskade och vi måste leva med det. Men jag kommer aldrig värdera något av mina barn högre än det andra. Detta är verkligheten. Eila lever, men inte Alfred. Djupare än så varken vill eller kommer jag tänka. Men självklart önskar jag att de fanns här hos mig båda två.